Archive for november, 2006

Politik, religion och popstjärnor

27 november 2006

Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om David Byrne, men han har en intressant blogg. I hans senaste inlägg skriver han om amerikansk politik, världsekonomi och religionens roll.

Man förväntar sig inte att en popstjärna ska ha en insiktsfull analys av världspolitiken, men hans kommentarer om olja och Kinas betydelse för den amerikanska ekonomin är högst läsvärda.

Han skriver också om religion i samma inlägg, apropå den debatt om ateism och religion som uppstått i USA:

Rationalism can never win on pure sense and logic alone. Granted, religions are regularly used to justify horrors and despicable behavior, throughout history and this will never change (…) But what if the benign effects of religion are intimately tied to the dark side? What if you can’t have the good without the bad? What if the shared sense of community, for example, is tied to the belief that God has given this community a personal mandate, a moral rightness above all others? Is it even possible to mold and deconstruct the religious impulse so that only the socially and personally beneficial effects result?

Demo av One Laptop per Child-gränssnittet

27 november 2006

One Laptop per Child har fått en hel del uppmärksamhet i media och på nätet. Förutom okonventionella idéer om skärm (både färg och svarvit, för att vara läsbar i solljus), färg (grön) och operativ (specialskriven Linux med en del ovanliga finesser) så har utvecklarna också skapat ett helt nytt gränssnitt.

90 percent of everything har satt ihop en kort demo. Finns också i behändigare format på Youtube.

Uppdatering: 90 percent of everything har lagt upp en video som visar gränssnittet för att samarbeta med andra.

Endast Sverige svensk demokrati har

25 november 2006

Enligt en undersökning The Economist gjort så är Sverige världens främsta demokrati: ”a near-perfect democracy”, följt av Island, Holland, Norge, Danmark och Finland.

Man kan fråga sig hur troligt det är att en handfull små länder i norra Europa är nästintill perfekta demokratier. Visst har de nordeuropeiska länderna mycket som talar för oss: demokratiska ideal sedan medeltiden, hög utbildning, hög jämställdhet, välfungerande byråkratier och relativt homogen befolkning.

Men gemensamt för länderna i toppen av Economists lista är att vi inte har något större inflytande i världen och sällan tas upp i internationell press som The Economist, Foreign Affairs och liknande tidningar. Även om hälsan tiger still så är det troligt att Economist missat saker som skulle dra ner betyget, för att de inte är närmare bekanta med Sverige och de andra nordiska länderna.

I fallet Sverige ser jag åtminstone två stora demokratiska problem: en mediamarknad som domineras av ett fåtal stora aktörer, och ett partisystem som blivit förstelnat och allt mer toppstyrt, som dessutom effektivt håller nya partier utanför makten.

Approximationer skriver också om samma undersökning. Erik Berg påpekar att storleken på länderna är en viktig faktor. Det håller jag med om, men av en helt annan orsak: ett litet land är mer utsatt för externa faktorer (i Sveriges fall medlemskap i FN, EU och liknande organisationer där vi sällan kan driva en egen linje som vi vill, och sådant som kulturellt inflytande och handel), vilket gör att politikernas makt blir mindre än i ett land som USA. Så den större demokratin i ett mindre land är kanske bara en illusion, eftersom man i praktiken har mindre att bestämma om totalt sett?

Uppdatering: Nu har DN en ledare om samma undersökning.

Seymour Hersh om Iran, atombomber och president Bush

21 november 2006

I senaste New Yorker skriver Seymour Hersh en lång och intressant artikel om konflikten om Irans atomenergiprogram och hur president Bush kan tänkas agera under de två år som återstår av hans presidentskap:

 But many in the White House and the Pentagon insist that getting tough with Iran is the only way to salvage Iraq. “It’s a classic case of ‘failure forward,’” a Pentagon consultant said. “They believe that by tipping over Iran they would recover their losses in Iraq—like doubling your bet. It would be an attempt to revive the concept of spreading democracy in the Middle East by creating one new model state.”

I korthet: CIA ser inga bevis på att Iran har planer på att skaffa kärnvapen inom en överskådlig tid. Bush och andra i ledande kretsar tror dock inte på deras analys, och en militär insats kan vara tänkbar innan Bushs tid som president är över.

Men det är tveksamt om ett begränsat anfall skulle kunna slå ut Irans alla reaktorer, och ett sådant angrepp skulle kunna tänkas stärka president Ahmadinejad, på samma sätt som Hizbollah gick stärkta ifrån kriget med Israel tidigare i år.

Läs artikeln!

New Yorker: The Next Act

Rumsfeld hade rätt

20 november 2006

As we know, there are known knowns; there are things we know we know. We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know. But there are also unknown unknowns — the ones we don’t know we don’t know.

Donald Rumsfeld, 2002

Det visar sig att Rumsfeld hade rätt: vi överskattar ofta hur mycket kunskap vi har. Forskarna Rozenblit och Keil har undersökt just detta och en bra sammanfattning finns på Mixing memory (Scienceblogs): The illusion of explanatory depth. Rozenblit och Keil pekar ut tre faktorer som gör att vi tror oss veta mer än vi gör:

  1. Ihopblandning av stöd från omgivningen och representation. Vi använder oss ofta av information från omgivningen, vilket gör det lätt att överskatta hur mycket vi vet utan detta stöd.
  2. Kunskapsnivåer. Vi vet ofta mer om en viss nivå av hur något fungerar (t.ex. hur tramporna och kedjan driver en cykel) vilket gör att vi överskattar vår kunskap om andra nivåer (t.ex. hur växlarna fungerar).
  3. Obestämt sluttillstånd. Eftersom kunskap finns på flera nivåer kan det ibland vara svårt att veta när man vet nog för att ge en komplett förklaring.

Det här är forskning som påminner om den Ignobel-belönade uppsatsen Unskilled and unaware (pdf): okunniga överskattar ofta sin förmåga.

    Det rationella djuret

    20 november 2006

    Oh, shame to men! devil with devil damn’d
    Firm concord holds, men only disagree
    Of creatures rational.

    John Milton, Paradise Lost. Book ii, Line 496.

    Milton Friedman är död. Friedman var onekligen en av nationalekonomins giganter, och hans teorier om den oregulerade marknadens överlägsenhet har påverkat ekonomisk politik över hela världen.

    Devisen att man inte ska tala illa om de döda har präglat kommentarerna i svensk media. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och samla några kommentarer från annat håll än det rent biografiska eller det klassiskt ekonomiska.

    Jonah Lehrer på Scienceblogs har ett inlägg om ekonomi och rationalitet (eller kanske snarare människors brist på det). Worldchanging har en kommentar om företagens sociala ansvar, något som Milton Friedman motsatte sig.

    Det är uppenbart för den som studerat den minsta psykologi, sociologi eller antropologi att människor är långtifrån de rationella agenter som Milton Friedman och neoklassisk ekonomi förutsätter, och det är alltså inte förvånande när teorierna inte fungerar när de testas i verkligheten. (Se: den avreglerade elmarknaden i Sverige, Världsbankens och IMF:s insatser för tredje världen, börsens uppenbart orationella språng som inte fångas i någon klassisk teori, och det faktum att de skandinaviska länderna klarar sig bättre ekonomiskt och socialt än länder med lägre skatt, tvärtemot teorierna.)

    Det börjar förvisso dyka upp alternativ till traditionell ekonomi (som post-autistisk ekonomi, kognitiv ekonomi i Kahneman och Tverskys anda, och större insikt i att det krävs mer än avregleringar för att en marknad ska fungera). Ytterligare ett exempel är Philip Balls kritik av klassisk ekonomi i Financial Times (ett svar finns i Mark Thomas blog, med läsvärda diskussioner i kommentarerna). Och när en tidning som Wall Street Journal har en artikel om den ökande ojämlikheten i USA kan man fråga sig om inte något börjar hända i synen på ekonomi; för förutspåelserna om ökad välfärd åt alla via en avreglerad ekonomi har knappast slagit in, trots politik i den riktningen.

    Men fortfarande domineras politisk ekonomi av relativt enkla modeller där man förutsätter att avreglering leder till effektivare marknader, i linje med vad som presenteras på grundkurser i ekonomi (och det finns åtskilligt med forskning som visar att ekonomistudenter blir mer själviska än andra). Problemet är kanske inte att dagens beslutsfattare läser ekonomi, utan att de läser för lite ekonomi – en eller två terminers studier som räcker för få de grundläggande teorierna klara för sig, men utan att de får insikt i dessas brister och begränsningar.

    Giv oss vår dagliga användbarhet idag

    15 november 2006

    Igår inträffade världsanvändbarhetsdagen. Förutom ett inslag i Vetenskapsradion Tekno har det varit ont om uppmärksamhet utanför bloggvärlden.

    Frågan är var användbarhet står idag. Visserligen finns det fortfarande de som är kritiska till begreppet (som Copyriot-Rasmus, men de allra flesta har insett nyttan av användbarhet i produktutveckling – ingen tolererar längre dåliga gränssnitt eller ovänliga lösningar, och bra gränssnitt belönas med kundtillströmning. (Se tex iPod.)

    Men samtidigt som användbarhet och interaktionsdesign blivit ett större och viktigare fält i takt med att IT och annan teknik tar allt större plats i det dagliga livet känns det som användbarhet som område har abdikerat.

    När jag bläddrar i litteraturen på området eller tittar på vad användbarhetskonsulter ägnar sig åt handlar det till största delen om att fixa till webbsidor åt storbolag eller statliga institutioner. (Det sistnämnda är nog i första hand ett svenskt fenomen.) Det handlar alltså mer om att finputsa i och för sig viktiga delar av större system, men det är långt i från det mer omfattande arbete som användbarhet skulle kunna omfatta.

    Det jag saknar är visionerna – var finns de som drömmer om att göra mer än en lättbegripligare webbsida för att hitta deklarationsblanketter?

    ( Och apropå användbarhet har jag suttit och slagits med en bugg i WordPress när jag skrivit detta inlägg. Ber om ursäkt för konstiga radbrytningar.)

    Mer om religion och realpolitik

    14 november 2006

    Mike the Mad Biologist på Scienceblogs skriver om hur studenter från bokstavstrogna kristna skolor är ”(t)he number one academic recruiting ground for the White House interns”. Det är alltså knappast bara länder som Iran som har religiöst färgat ledarskap. En analys av USA:s kärnvapendoktrin ur ett kristet perspektiv vore kanske inte så dumt ändå?

    (Inlägget om bokstavstroende militärer är också värt att läsa.)

    Geststyrning från Microsoft

    13 november 2006

    FTIR har fått en hel del uppmärksamhet på webben sedan det presenterades. Minst lika intressant (och förmodligen mer praktiskt för normalt bruk eftersom det inte kräver en dyr skärm och en mörk lokal) är Microsofts forskning på samma område.

    MS Research@Youtube

    UPPDATERING: Det påminner en hel del om Levin och Liebermans Sounds from Shapes som presenterades på NIME 2005.

    (via Scoble.)

    Eskatologi vs realpolitik

    13 november 2006

    Dick Erixon skriver om kärnvapen och det iranska ledarskapet med anknytning till en artikel av Noah Feldman. Frågan de ställer sig är hur islamsk martyrdöd står i förhållande till kärnvapen.

    Detta är förståeligt att vilja analysera situationen med tanke på vapenskramlet i mellanöstern, men utgångspunkten, att tolka politik utifrån religion, synes vara tveksam. Jag har inte sett någon analysera västs kärnvapendoktriner utifrån kristendomen, trots att martyrdöd är ett flitigt förekommande fenomen i kristna texter och att Johannes uppenbarelsebok ofta citeras i amerikansk kristendom. (Se till exempel Left Behind och ”Mark of the Beast”.)

    Det är förvisso bekvämt att betrakta sina meningsmotståndare som fanatiska galningar som på religiös grund använder sig av självmordsattacker, men frågan är om det inte är mer givande att försöka se situationen ur Irans synvinkel. Två av Irans grannländer (Indien och Pakistan) har kärnvapen, USA har ett betydande antal trupper i området, både i Irak och i militärbaser i flera länder (Turkiet, Kuwait, mfl) i området, Israel har kärnvapen och ett flygvapen som är kapabelt att anfalla Iran.

    Lägg också till det faktum att länder med kärnvapen antingen undsluppit invasion (Nordkorea) eller ändå accepterats som allierade när USA har tjänat på detta (Pakistan, Israel), och att USA utnämnt Iran till en av ”ondskans axelmakter”.

    Missförstå mig rätt: jag tror världen blir en mer instabil och osäker plats om Iran skaffar sig kärnvapen, och det iranska ledarskapet står högt på min lista över obehagliga regimer.

    Men jag tror ändå att Irans skäl att skaffa sig kärnvapen grundas på realpolitik och inte på religiösa förhoppningar om att påskynda världens undergång. Det är på samma gång hoppingivande och skrämmande. Hoppingivande eftersom Irans beteende beror på rationella överväganden, men skrämmande eftersom det pekar på att det finns verkliga maktobalanser som gör kärnvapen till ett önskat redskap.