Archive for januari, 2007

Politikens psykopatologi

30 januari 2007

Vi vill gärna tro att våra politiska åsikter är rationella, baserade på fakta och noggranna överväganden. Men är det något politiken och vetenskapen har lärt sig under 1900-talet så är det att mänskligt beteende i hög grad styrs av faktorer utanför medveten kontroll. Man behöver inte vara freudian för att hitta entydiga exempel: från Zimbardos fängelseexperiment, till neurologiska studier som visar att vi undermedvetet kan bestämma oss för ett visst alternativ innan vi är medvetna om det.

I någon mån består den moderna psykologins historia i ett konsekvent avvecklande av idén om människan som en rationell agent. Termerna är många: kognitiv dissonans, “groupthink”, bias, etc; till detta kommer alla sjukdomstillstånd och avvikande beteenden som beskrivs i DSM-IV och andra manualer.

En liknande utveckling har skett på andra områden. Artificiell intelligens visade sig vara omöjligt att skapa med logik och matematiska modeller, och inom nationalekonomin har bristerna hos den totalrationella “the Economic Man” som modell för mänskligt beteende blivit allt mer uppenbara.

Vad betyder detta i praktiken? Att våra åsikter färgas av faktorer som vi inte alls tror oss ta hänsyn till. Två områden med direkt koppling till politiska åsikter är dels vår (o-)förmåga att värdera risker, dels hur vi tillskriver våra politiska motståndare åsikter.

Det är välkänt att vi överskattar spektakulära risker, och underskattar vaga. Många fler är rädda för flygkrascher än bilkrockar, trots att mångdubbelt fler dör i trafiken jämfört med hur många som dör i flygolyckor.

Eller för att ta ett aktuellt exempel: terrordåd jämfört med tobak. Tobakens risker har varit välkända i decennier, men det är först de senare åren som tobaksrökning börjat bli rejält kringskuret, med tusentals döda i förtid i följd. Spektakulära terrordåd, som 11 september, får å sin sida nästan alltid direkta konsekvenser: långtgående lagändringar, uppslutning kring presidenten/de politiska ledarna, och till och med krig kan startas på basis av en avgränsad händelse.

Samma effekt kan vi se när politiska frågor debatteras. Att så många slutit upp kring tortyr som acceptabel förhörsmetod verkar mer bero på kraften i bilden med en tickande bomb och en terrorist som sitter inne med information än på noggranna etiska överväganden. (Jag kallar detta beteende “Hollywood-fenomenet”: vår förväntan att världen fungerar som i filmer eller TV-serier. Eventuellt kommer ett inlägg om det framöver.)

På samma sätt kan vi lätt luras av välformulerade, men förenklade, resonemang från ideologiskt drivna debattörer, som får gråskalor att omvandlas till svart eller vitt (vilket dessutom förstärks av media).

Vilket för oss över till hur vi tillskriver andra personer åsikter: Det är lätt att se bristerna i andras resonemang och från detta tillskriva dem grumliga motiv, och detta gäller speciellt för infekterade frågor. Ett högaktuellt exempel är Göran Rosenberg och Jackie Jakubowskis konflikt om Israel. Jakubowski har i Judisk Krönika anklagat Rosenberg för att “innerst inne” vilja Israels undergång, något som Göran Rosenberg föga förvånande bestrider. (Ytterligare ett exempel är det ”Toleransmuseum” i Jerusalem som ironiskt nog spätt på motsättningarna mellan israeler och palestinier.)

Att säga att ens motståndare står för något misshagligt är inte så mycket ett argument som ett sätt att förstärka de egna åsikterna. Förmodligen tror inte Jackie Jakubowski på allvar att Göran Rosenberg vill att staten Israel ska gå under, men genom att tillskriva motståndaren obehagliga åsikter så slipper man ta ställning till de faktiska frågorna, och man kan känna sig stärkt i rättfärdigheten i den egna övertygelsen. (Och det gäller naturligtvis över hela det politiska spektrat: ett annat exempel från vänsterhåll är påståendena om att Bush/USA startade kriget i Irak på grund av olja.)

Allt detta kan verka lätt deprimerande. Om politiska åsikter styrs mer av känslor och förutfattade meningar verkar det inte finnas särskilt stort utrymme för debatt och åsiktsutbyte mellan olika grupper i samhället. Studier i USA har till och med visat att det finns kopplingar mellan personlighetsdrag och vilka politiska åsikter en person har.

Men det finns minst två argument mot allt för svårartad pessimism. Det första är att det bara är genom kunskap om dessa psykologiska mekanismer som vi kan ta hänsyn till dem: får vi veta att vi lätt förleds av känsloargument kan vi bli vaksammare mot dem. Det andra argumentet är att vi kan försöka använda samma mekanismer. Vet vi om att spektakulära händelser lätt tar över kan vi försöka förvandla dem till varningsklockor istället för något som styr utifrån sin egen logik. Det varma vintervädret i år har till exempel lett till en ökad medvetenhet om klimatförändringar bland allmänheten. Naturligtvis finns en risk för förenkling, men lösningen på det är snarare att sätta in händelser i ett sammanhang snarare än att ignorera dem.

Och en tredje lärdom är att ständigt vara vaksam på dessa fenomen hos sig själv: vi gör själva precis samma misstag, även när vi tror oss vara medvetna om dem.

Foreign Policy: Why Hawks Win
Psychology Today: The Ideological Animal
Financial Times: The Current Debacle in Iraq is What You Get When You Turn Op-Ed Columns into Foreign Policy (Economist’s View: kommentarer)
DN: Vad får judar tycka om Israel? (kommentarer hos Jinge)
LA Times: Museum of intolerance

Annonser

Onsdagens visualiseringslänkar

24 januari 2007

Google Gapminder

Google-verktyg för att jämföra statistiska data för olika länder mot varandra. Mer intressant än det låter. Undrat över korrelationen mellan antal mobiltelefoner och förväntad livslängd? Antal läkare och barndödlighet? Utsläpp och tillväxt? Gapminder har svaren.

They Rule visualisation
They Rule-visualisering. Bild: Anders Sandberg

They rule (via Andart)

Visar länkar mellan företag, institutioner och personer i den amerikanska maktsfären. Perfekt redskap för paranoikern som ser dolda kopplingar överallt. (Läsvärd analys av nätverkets uppbyggnad hos Andart.)

Uppdatering:

New York Times: The State of the Union in Words

Visualisering av orden i president Bushs ”State of the Union”-tal, inatt och för tidigare år.

Blandade måndagslänkar

22 januari 2007

Fyra måndagslänkar utan någon direkt koppling till varandra (mer än en vagt psykologisk tematik):

Mind Hacks: Mind control and the modern citizen

The Frontal Cortex: Culture and near-death experiences

New Left Review: Fear and money in Dubai

Economist’s view: ”The Current Debacle in Iraq is What You Get When You Turn Op-Ed Columns into Foreign Policy”

Kinesiska avrättningsbussar

16 januari 2007

Chinese execution van

Kina följer USA i spåren och har mer och mer övergått till att avrätta fångar med giftinjektion istället för arkebuseringspatrull. Bilden ovan visar nästa logiska steg: en buss för att genomföra mobila avrättningar.

Att använda giftinjektion underlättar dessutom om man som Kina vill använda dödsdömda fångars organ för transplantation.

Läs mer hos USA Today (via BLDGBLOG)

Den eviga återkomsten, III

15 januari 2007

Historien upprepar sig inte, men den rimmar. I alla fall om man får tro Mark Twain. Ingenstans är detta så tydligt som i populärkultur: tidigare generationers artister rör sig i ett kretslopp mellan hög- och lågstatus; de som varit självklara på förstasidorna på alla de rätta tidningarna förpassas till den kollektiva glömskan, och tvärtom, de bespottade blir plötsligt nämnda i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Exempel: var är The Strokes idag? Är det någon dansmusiker eller DJ som inte lyssnar (och säger sig alltid ha lyssnat på) Nitzer Ebb? Åtminstone tills kretsloppet snurrat ytterligare ett halvt varv, och The Strokes återigen befinner sig i rampljuset.

New York Magazine har en artikel som (bland annat) tar upp detta:

No wonder Grups like today’s indie music: It sounds exactly like the indie music of their youth. Which, as it happens, is what kids today like, too, which is why today’s new music all sounds like it’s twenty years old. And thus the culture grinds to a halt, in a screech of guitar feedback.

I regel tar cykeln runt 20 år. 1980-talet visar sig just nu i såväl mode som i musik. Syntpop var under en lång tid en obskyr angelägenhet för en armé svartklädda syntare, men plötsligt är The Knife ett av de allra hetaste banden, tillsammans med en rad andra band som inte skulle varit fel ute på Trackslistan 1987. (En intressant parallell med The Knife är att de använder sig av förhållningssätt till media som var vanliga under 1980-talet: masker, ansiktslöshet, spel med identiteter, multimediaprojekt, och så vidare. Strategier som påminner om Laurie Anderson eller Front 242, eller om den tidiga technoscenens anonymitet.)

20-årscykeln förklarar reggae och dubs populäritet under 1990-talet (och observera att även de största reggaevänner i regel bara lyssnade på rootsreggae producerad 1978 eller tidigare), likaså krautrockens korta återkomst.

Det finns naturligtvis undantag, både i form av artister som lyckas hålla sig kvar i rampljuset år ut och år in, och i form av genrer som lever sitt eget liv vid sidan om populärkulturen. Punk, hårdrock, jazz, folkmusik och annat finns där som kulturella stapelvaror vid sidan om veckans trend.

David Nessle kommer med en analys om orsakerna:

Det räcker inte med ekonomiska motiv för att förklara denna närmast psykotiska ungdomskult — jag misstänker att det är fyrtio- femtio- och sextiotalistgenerationens panik för att bli gamla som spökar. Deras vägran att inse att det inte längre är riktigt klädsamt för dem att försöka klä sig som Snoop Dog.

Inga tecken pekar på att den här trenden inte skulle fortsätta. Snart kan vi alltså vänta oss att triphop, grunge och tidig dansmusik återkommer och att enkla syntslingor och svartvita kläder försvinner. Och Mark Twain hade rätt: det är sällan exakt samma fenomen som återkommer, utan snarare något som rimmar. I en allmänkulturell motsvarighet till minnesförlust försvinner de värsta excesserna – som 80-talets vurm för pastellfärger och schlagermusik – och ersätts med något som är mer anpassat till rådande smak. Det är sällan de största namnen som återupprättas. Joy Division snarare än Gary Numan, Nitzer Ebb snarare än Depeche Mode. Kan vi alltså vänta oss Tricky snarare än Massive Attack, LFO snarare än 2 Unlimited?

Kulturell återvinning har alltid förekommit, men frågan är vad som händer när vi åter närmar oss 1990-talet och senare? Finns det tillräckligt mycket nytt kulturellt material att bygga nya genrer från, eller har vi hamnat i en kulturell rundgång där populärkulturen likt Ouroboros äter sin egen svans? Pop Will Eat Itself hade kanske mer rätt än de trodde.

New York Magazine: Up with Grups
David Nessle: Den vilda jakten på “De unga vuxna”

Den eviga återkomsten, II

3 januari 2007

Dan Cooper, an undersecretary of veterans affairs, says in the video that his weekly prayer sessions are “more important than doing the job.” Maj. Gen. Jack Catton says that his being an adviser to the Joint Chiefs of Staff is a “wonderful opportunity” to evangelize men and women setting defense policy. “My first priority is my faith,” he says. “I think it’s a huge impact…. You have many men and women who are seeking God’s counsel and wisdom as they advise the chairman [of the Joint Chiefs] and the secretary of defense.”

Marx skrev att historiska händelser alltid inträffar två gånger; första gången som tragedi, andra gången som fars. En artikel på Truthdig tar upp den amerikanska religiösa högerns koppling till militären och bolag som Blackwater USA.

Svartklädda paramilitära trupper som patrullerar gator för att upprätthålla ordningen låter onekligen bekant, speciellt med en president som gärna framträder i militära sammanhang och dessutom talar om ”förrädare” och ”patrioter”. Det nya är den intressanta blandningen av religion (”Dan Cooper, an undersecretary of veterans affairs, says in the video that his weekly prayer sessions are “more important than doing the job.”) och outsourcing av statens våldsmonopol.

Är detta nog för att klassificeras som fars? Inte i mina ögon. Men för den som bodde i New Orleans under Katrina-översvämningen kanske det ser annorlunda ut.

Chris Hedges: America’s holy warriors

Den eviga återkomsten, I

3 januari 2007

Jesus as soccer player

Enligt en undersökning av AP/AOL så tror 25% av alla amerikaner att Jesus kommer att återvända under år 2007. (via)

Musikindustrin, 2007

3 januari 2007

Lefsetz Letter har tittat djupt i kaffesumpen och har listat 31 förutsägelser om musikindustrin under 2007. Ett urval:

1. CD sales will continue to tank

3. Snocap/MySpace
Irrelevant. Most people don’t want to pay for this crap, and those that do don’t want to pay this MUCH!

4. EMI
Heading for disaster. Either this fiscal year, or next, the financials are going to tank, and then so will the stock.

7. Bono
Will continue to wear those phony sunglasses and try to save the world, sliding into irrelevance all the while.

16. YouTube
What Napster was, before you had a high speed connection and knew the JOYS of excavating rare tracks by your favorite bands.

Lefsetz Letter:  2007 predictions

Fler sidor om/av Iran

2 januari 2007

Iran is a complex, even contradictory nation, and in the context of rising tensions and a growing threat of war, the lens through which the West and the Islamic republic view one another has become dangerously blurred. For the West, Iran is a nation of wild-eyed zealots shouting the familiar refrain of marg bar Amrika—death to America. It’s an image Iranian authorities have not hesitated to promote in their efforts to quell internal dissent and present the outside world with the image of a fearsome, loyal populace. Yet Iran has changed remarkably in the quarter century since the Islamic revolution, and such reductionist images are deceiving.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den populära synen på Iran som ett land av religiösa galningar vars politik baseras på religiös fundamentalism. Detta är naturligtvis en förenkling av ett land med 70 miljoner innevånare. Såna förenklingar skulle inte vara något att bry sig om, om det inte vore för det faktum att de påverkar den politik som förs. (Aggressionen och vapenskramlet mot Iran är mest märkbart i USA, men liknande tongångar hörs då och då även här i Sverige.)

Kanadensiska Walrus Magazine har ett 7 sidor långt reportage som ger en mer komplex bild av situationen och politiken i Iran.

Walrus Magazine: Iran’s quiet revolution

(De har också en intressant artikel om den religiösa högern i Kanada, som återigen visar att religion och politik är sammankopplade på fler platser än i Mellanöstern.)