Politikens psykopatologi

30 januari 2007

Vi vill gärna tro att våra politiska åsikter är rationella, baserade på fakta och noggranna överväganden. Men är det något politiken och vetenskapen har lärt sig under 1900-talet så är det att mänskligt beteende i hög grad styrs av faktorer utanför medveten kontroll. Man behöver inte vara freudian för att hitta entydiga exempel: från Zimbardos fängelseexperiment, till neurologiska studier som visar att vi undermedvetet kan bestämma oss för ett visst alternativ innan vi är medvetna om det.

I någon mån består den moderna psykologins historia i ett konsekvent avvecklande av idén om människan som en rationell agent. Termerna är många: kognitiv dissonans, “groupthink”, bias, etc; till detta kommer alla sjukdomstillstånd och avvikande beteenden som beskrivs i DSM-IV och andra manualer.

En liknande utveckling har skett på andra områden. Artificiell intelligens visade sig vara omöjligt att skapa med logik och matematiska modeller, och inom nationalekonomin har bristerna hos den totalrationella “the Economic Man” som modell för mänskligt beteende blivit allt mer uppenbara.

Vad betyder detta i praktiken? Att våra åsikter färgas av faktorer som vi inte alls tror oss ta hänsyn till. Två områden med direkt koppling till politiska åsikter är dels vår (o-)förmåga att värdera risker, dels hur vi tillskriver våra politiska motståndare åsikter.

Det är välkänt att vi överskattar spektakulära risker, och underskattar vaga. Många fler är rädda för flygkrascher än bilkrockar, trots att mångdubbelt fler dör i trafiken jämfört med hur många som dör i flygolyckor.

Eller för att ta ett aktuellt exempel: terrordåd jämfört med tobak. Tobakens risker har varit välkända i decennier, men det är först de senare åren som tobaksrökning börjat bli rejält kringskuret, med tusentals döda i förtid i följd. Spektakulära terrordåd, som 11 september, får å sin sida nästan alltid direkta konsekvenser: långtgående lagändringar, uppslutning kring presidenten/de politiska ledarna, och till och med krig kan startas på basis av en avgränsad händelse.

Samma effekt kan vi se när politiska frågor debatteras. Att så många slutit upp kring tortyr som acceptabel förhörsmetod verkar mer bero på kraften i bilden med en tickande bomb och en terrorist som sitter inne med information än på noggranna etiska överväganden. (Jag kallar detta beteende “Hollywood-fenomenet”: vår förväntan att världen fungerar som i filmer eller TV-serier. Eventuellt kommer ett inlägg om det framöver.)

På samma sätt kan vi lätt luras av välformulerade, men förenklade, resonemang från ideologiskt drivna debattörer, som får gråskalor att omvandlas till svart eller vitt (vilket dessutom förstärks av media).

Vilket för oss över till hur vi tillskriver andra personer åsikter: Det är lätt att se bristerna i andras resonemang och från detta tillskriva dem grumliga motiv, och detta gäller speciellt för infekterade frågor. Ett högaktuellt exempel är Göran Rosenberg och Jackie Jakubowskis konflikt om Israel. Jakubowski har i Judisk Krönika anklagat Rosenberg för att “innerst inne” vilja Israels undergång, något som Göran Rosenberg föga förvånande bestrider. (Ytterligare ett exempel är det ”Toleransmuseum” i Jerusalem som ironiskt nog spätt på motsättningarna mellan israeler och palestinier.)

Att säga att ens motståndare står för något misshagligt är inte så mycket ett argument som ett sätt att förstärka de egna åsikterna. Förmodligen tror inte Jackie Jakubowski på allvar att Göran Rosenberg vill att staten Israel ska gå under, men genom att tillskriva motståndaren obehagliga åsikter så slipper man ta ställning till de faktiska frågorna, och man kan känna sig stärkt i rättfärdigheten i den egna övertygelsen. (Och det gäller naturligtvis över hela det politiska spektrat: ett annat exempel från vänsterhåll är påståendena om att Bush/USA startade kriget i Irak på grund av olja.)

Allt detta kan verka lätt deprimerande. Om politiska åsikter styrs mer av känslor och förutfattade meningar verkar det inte finnas särskilt stort utrymme för debatt och åsiktsutbyte mellan olika grupper i samhället. Studier i USA har till och med visat att det finns kopplingar mellan personlighetsdrag och vilka politiska åsikter en person har.

Men det finns minst två argument mot allt för svårartad pessimism. Det första är att det bara är genom kunskap om dessa psykologiska mekanismer som vi kan ta hänsyn till dem: får vi veta att vi lätt förleds av känsloargument kan vi bli vaksammare mot dem. Det andra argumentet är att vi kan försöka använda samma mekanismer. Vet vi om att spektakulära händelser lätt tar över kan vi försöka förvandla dem till varningsklockor istället för något som styr utifrån sin egen logik. Det varma vintervädret i år har till exempel lett till en ökad medvetenhet om klimatförändringar bland allmänheten. Naturligtvis finns en risk för förenkling, men lösningen på det är snarare att sätta in händelser i ett sammanhang snarare än att ignorera dem.

Och en tredje lärdom är att ständigt vara vaksam på dessa fenomen hos sig själv: vi gör själva precis samma misstag, även när vi tror oss vara medvetna om dem.

Foreign Policy: Why Hawks Win
Psychology Today: The Ideological Animal
Financial Times: The Current Debacle in Iraq is What You Get When You Turn Op-Ed Columns into Foreign Policy (Economist’s View: kommentarer)
DN: Vad får judar tycka om Israel? (kommentarer hos Jinge)
LA Times: Museum of intolerance

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: