Archive for juni, 2007

Google Timeline

13 juni 2007

Google Timeline

Googles experimentverkstad har skapat ett sätt att visualisera sökresultat på en tidslinje. Definitivt inspirerat av idéerna om den semantiska webben, men ger bitvis rätt tveksamma resultat. Intressant att testa i vilket fall som helst.

(via Social Design Notes)

Recension av One Laptop Per Child

11 juni 2007

Digital Crusader - OLPC

Eric Boyd har lyckats få tag på en OLPC och har skrivit en recension, inklusive en närmare titt på gränssnitt och program.

OLPC är en oerhört intressant idé och ett väldigt ambitiöst projekt, men man kan undra hur väl det kommer slå ut i praktiken. Liknande projekt har gjorts tidigare, bland annat svenska COMPIS, men speciallösningar som dessa har en tendens att ha kort livslängd. Problemet är ”nätverkseffekten” som gör att standardbaserade lösningar utvecklas snabbare, och blir billigare och flexiblare än konkurrenterna.

Det finns ändå en del omständigheter som talar för OLPC, trots att såväl hårdvara som gränssnitt som avviker från alla etablerade normer för datorer: framför allt att den under skalet bygger på Linux. Det gör det möjligt att såväl ta sig utanför OLPC:s värld (för det var ju knappast de snälla studenter som lydigt använde tekniken till precis det den var tänkt för som drev på utvecklingen), och att använda en mycket bredare uppsättning program, vilket gör att man inte behöver förlita sig på mjukvara skriven direkt för OLPC.

Men å andra sidan: det är inte MIT-ledda ”One Mobile Per African”-projekt som gjort mobiltelefoner populära i såväl Uganda som i Indien. Istället är det billiga standardtelefoner och -växlar som gjort det möjligt, tillsammans med oväntade användningsområden.

Eftersom det inte gjorts någon användbarhetstestning av OLPC får man hoppas att hackbarheten i Linux och oväntade användningsområden är tillräckligt för att hålla projektet vid liv. För en vit västerlänning har inte alltid samma perspektiv som de som faktiskt ska använda datorerna.

Varning: Bostadsrätter kan orsaka arbetslöshet och konservatism

11 juni 2007

Den som hamnat i sällskap med folk som nyligen köpt bostad vet vad som väntar: en oändlig diskussion om kvadratmeterpriser, räntor, budgivning, besiktning och så vidare. Nyblivna föräldrar kan åtminstone skylla sitt beteende på hormoner och sömnbrist, men att lyssna på en diskussion om procentsatser på bostadslån är lika intressant som att läsa Övertorneås telefonkatalog.

Om detta vore enda effekten av bostadsköp kunde man kanske leva med det, eftersom det i normala fall är en övergående fas (åtminstone tills det blir aktuellt med stambyte, eller gud förbjude, köksrenovering).

Men det visar sig att bostadsägande ökar arbetslösheten. I artikeln nämns Detroit, men samma effekt kan ses i exempelvis Norrland: säljer man sitt hus riskerar man att att ändå inte få något jobb (speciellt om man är äldre eller tillhör en oattraktiv grupp på marknaden), och då har man i ett slag både höjt sina omkostnader utan att för den delen få ett jobb. För man får nödvändigtvis inte särskilt mycket för ett hus på landsbygden, jämfört med vad boende kostar i en region med en het arbetsmarknad. Och då är värdet av att äga sin bostad snarare en fälla än en tillgång.

Inte nog med det – musikern och artisten Momus ser ett samband mellan konservatism och att äga sin bostad. I Sverige kan man definitivt se effekterna: locka med omvandling av allmännyttan och vem som helst kan dras med.

Man kan vara tveksam till Momus slutsatser på en så pass tunn grund av data, men nog förklarar hans teori Göran Perssons politik 2004-2006?

Virtuosen och tunnelbanan

8 juni 2007

WP Joshua Bell

Vad händer om man tar en världsberömd violinist, utrustar honom med en ovärderlig Stradivarius och en repertoar hämtad från den västerländska musikens mästerverk, och låter honom spela i Washingtons tunnelbana? Detta var precis vad Washington Post gjorde tidigare i år: den geniförklarade solisten Joshua Bell iklädde sig rollen som gatumusikant och spelade en timme under morgonrusningen i tunnellbanan, tre dagar efter han spelat för fulla hus i Bostons .

Så vad händer när en musiker som i normala fall kan begära $100 eller mer per lyssnare spelar anonymt för stressade kollektivtrafikresenärer? Inga kravaller, ingen uppståndelse, sammanlagt $32 i gåvor och en handfull lyssnare av de tusen personer som passerade under timmen han stod där, och totalt en person som kände igen Joshua Bell.

Det här är säkert välbekant, för storyn har plockats upp i en lång rad bloggar och diskuterats ur alla tänkbara perspektiv, från att Joshua Bell är en usel gatumusikant, att detta pekar på amerikaners brist på smak, att det beror på klassfrågor, att det visar hur kontextberoende konst är, betydelsen av marknadsföring, att barn är de enda som ser skönheten i vardagen, och så vidare.

Google har i skrivande stund 16700 träffar på “Pearls before breakfast” + “Washington Post”. Alla från vetenskapsbloggare och ekonomer till riskkapitalister och futurister har kommit med kommentarer. Men frågan är varför just den här artikeln fått sån uppmärksamhet? Artikelförfattaren, Gene Weingarten, skriver:

This story got the largest and most global response of anything I have ever written, for any publication…With little or no elaboration, more than 100 readers so far have told me that this story made them cry.

Frågan är varför just denna artikel fått ett sådant genomslag? Något i den måste ha slagit an ett ackord bland läseskaran, och det finns flera tänkbara förklaringar. Artikeln innehåller trots allt kändisskap, pengar och värdet av konst, en toppklassig konstnär i konkurrens med gatumusiker, dessutom mitt i kollektivtrafikens morgonrusning, en situation som de flesta förmodligen upplevt.

Hela upplägget påminner faktiskt mer om en saga än en vanlig artikel i pålitligt konservativa (i alla bemärkelser) Washington Post. Vi har den gudabenådade musikern, en kändis som inte blir igenkänd, allmänheten som inte känner igen en stor skatt när den finns framför näsan på dem, barnet som är den enda som korrekt uppfattar situationen – alla klassiska dramatiska situationer som skulle kunna vara hämtade från H C Andersen. Och precis som alla bra historier är det svårt att säga vad sensmoralen är. För när man tittar närmare på varje detalj upplöses den i sin motsats: kändisen visar sig vara okänd, genialisk musik blir både ignorerad och uppmärksammad och så vidare.

Det är förmodligen just denna resonansbotten av möjliga tolkningar som gjort att artikeln fått tusentals kommentarer. Alla har kunnat läsa in sin egen betydelse av Joshua Bells framträdande, och se vad de själva vill.

Detta är effekten när man serverar pärlor till frukost: visa mig vad du skrivit om artikeln och jag ska säga dig vem du är.

Washington Post: Pearls before breakfast

Mänskliga rättigheter, politik och globalisering

6 juni 2007

För snart två veckor sedan släppte Amnesty sin årliga rapport om de mänskliga rättigheterna i världen. För den som följer utrikesrapporteringen är det inga större nyheter. Från stening i Iran, tortyr och fångläger i Guantanamo, kriget i Darfur, till mer bortglömda övergrepp i Filippinerna, Kina, Ryssland och en lång rad andra länder. Den sammantagna bilden är dyster, och de få ljuspunkterna – EU:s hållning mot ”renditions”, FN:s fördrag om lätta vapen – lyser inte särskilt starkt.

I förordet till årets rapport uttalar sig Amnestys generalsekreterare Irene Khan om effekterna av globalisering och företags betydelse för de mänskliga rättigheterna, vilket fått Karin Rebas på DN:s ledarsida att gå i taket och skriva att Amnesty ”mer och mer börjat likna en social rörelse med vänsterprägel.”

Detta är inte en beskrivning som stämmer särskilt väl med innehållet i rapporten. Läser man exempelvis avsnittet om Indien eller Kina är fokus i hög grad på det som Rebas efterlyser: tortyr, dödsstraff och samvetsfångar. Och det som tas upp i samband med ekonomiska rättigheter handlar om konkreta övergrepp och inte någon ”ytlig globaliseringskritik”:

Several states witnessed periodic protests against acquisition of land and other resources for mining, irrigation, power and urban infrastructure purposes. Such developments were associated with forced evictions, harassment, arbitrary detentions, excessive police force and denial of access to justice.

• In January, 11 adivasis were killed when police fired into demonstrators protesting against the displacement that would be caused by the proposed Tata Steel project in Orissa.

• In April, police used excessive force against activists staging a protest fast in Delhi against displacement caused by the Narmada dam project; some protesters were detained.

Liberaler talar ofta om skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter, men den som blivit skjuten till döds struntar förmodligen i om det var för rätten till ekonomiskt inflytande eller för någon av de rättigheter som liberaler räknar som negativa.

Man kan tycka vad man vill om Amnestys allt bredare arbetsområde, men en av Amnestys styrkor genom åren har varit just det förutsättningslösa arbetet mot människorättskränkningar. Amnesty har kritiserat Kina, Kuba, USA och Sverige när de kränkt mänskliga rättigheter. Och nu när internationella företag påverkar människorättsarbete och när kommersiell eller ekonomisk hänsyn leder till att enskilda människors rättigheter kränks är det helt rätt att Amnesty lägger sig i.

Jag gissar att Rebas och DN:s svar är att globalisering och frihandel gör att alla får det bättre på sikt. Det är en vacker tanke, men man behöver inte leta särskilt länge för att hitta exempel på tvångsarbete, inskränkta rättigheter och diskriminering som en följd av Kinas ekonomiska tillväxt. Det lustiga är att att samma argument känns igen från vänsterhåll, där åtskilliga försvarar Kuba på precis samma grund: det är bättre där nu än förr och på sikt kommer allt bli bra. I båda fallen finns en stor blind fläck för övergrepp på de mänskliga rättigheterna, och i stället sätter man sin tro till Castro respektive globalisering.

Faktum är att en av de få direkta referenserna till globalisering i förordet handlar om USA:s tortyrflygningar och hemliga fångläger. Vi får hoppas att det inte är den sortens globalisering som Rebas ställer sig bakom.