Virtuosen och tunnelbanan

8 juni 2007

WP Joshua Bell

Vad händer om man tar en världsberömd violinist, utrustar honom med en ovärderlig Stradivarius och en repertoar hämtad från den västerländska musikens mästerverk, och låter honom spela i Washingtons tunnelbana? Detta var precis vad Washington Post gjorde tidigare i år: den geniförklarade solisten Joshua Bell iklädde sig rollen som gatumusikant och spelade en timme under morgonrusningen i tunnellbanan, tre dagar efter han spelat för fulla hus i Bostons .

Så vad händer när en musiker som i normala fall kan begära $100 eller mer per lyssnare spelar anonymt för stressade kollektivtrafikresenärer? Inga kravaller, ingen uppståndelse, sammanlagt $32 i gåvor och en handfull lyssnare av de tusen personer som passerade under timmen han stod där, och totalt en person som kände igen Joshua Bell.

Det här är säkert välbekant, för storyn har plockats upp i en lång rad bloggar och diskuterats ur alla tänkbara perspektiv, från att Joshua Bell är en usel gatumusikant, att detta pekar på amerikaners brist på smak, att det beror på klassfrågor, att det visar hur kontextberoende konst är, betydelsen av marknadsföring, att barn är de enda som ser skönheten i vardagen, och så vidare.

Google har i skrivande stund 16700 träffar på “Pearls before breakfast” + “Washington Post”. Alla från vetenskapsbloggare och ekonomer till riskkapitalister och futurister har kommit med kommentarer. Men frågan är varför just den här artikeln fått sån uppmärksamhet? Artikelförfattaren, Gene Weingarten, skriver:

This story got the largest and most global response of anything I have ever written, for any publication…With little or no elaboration, more than 100 readers so far have told me that this story made them cry.

Frågan är varför just denna artikel fått ett sådant genomslag? Något i den måste ha slagit an ett ackord bland läseskaran, och det finns flera tänkbara förklaringar. Artikeln innehåller trots allt kändisskap, pengar och värdet av konst, en toppklassig konstnär i konkurrens med gatumusiker, dessutom mitt i kollektivtrafikens morgonrusning, en situation som de flesta förmodligen upplevt.

Hela upplägget påminner faktiskt mer om en saga än en vanlig artikel i pålitligt konservativa (i alla bemärkelser) Washington Post. Vi har den gudabenådade musikern, en kändis som inte blir igenkänd, allmänheten som inte känner igen en stor skatt när den finns framför näsan på dem, barnet som är den enda som korrekt uppfattar situationen – alla klassiska dramatiska situationer som skulle kunna vara hämtade från H C Andersen. Och precis som alla bra historier är det svårt att säga vad sensmoralen är. För när man tittar närmare på varje detalj upplöses den i sin motsats: kändisen visar sig vara okänd, genialisk musik blir både ignorerad och uppmärksammad och så vidare.

Det är förmodligen just denna resonansbotten av möjliga tolkningar som gjort att artikeln fått tusentals kommentarer. Alla har kunnat läsa in sin egen betydelse av Joshua Bells framträdande, och se vad de själva vill.

Detta är effekten när man serverar pärlor till frukost: visa mig vad du skrivit om artikeln och jag ska säga dig vem du är.

Washington Post: Pearls before breakfast

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: