Archive for the 'mänskliga rättigheter' Category

Mänskliga rättigheter, politik och globalisering

6 juni 2007

För snart två veckor sedan släppte Amnesty sin årliga rapport om de mänskliga rättigheterna i världen. För den som följer utrikesrapporteringen är det inga större nyheter. Från stening i Iran, tortyr och fångläger i Guantanamo, kriget i Darfur, till mer bortglömda övergrepp i Filippinerna, Kina, Ryssland och en lång rad andra länder. Den sammantagna bilden är dyster, och de få ljuspunkterna – EU:s hållning mot ”renditions”, FN:s fördrag om lätta vapen – lyser inte särskilt starkt.

I förordet till årets rapport uttalar sig Amnestys generalsekreterare Irene Khan om effekterna av globalisering och företags betydelse för de mänskliga rättigheterna, vilket fått Karin Rebas på DN:s ledarsida att gå i taket och skriva att Amnesty ”mer och mer börjat likna en social rörelse med vänsterprägel.”

Detta är inte en beskrivning som stämmer särskilt väl med innehållet i rapporten. Läser man exempelvis avsnittet om Indien eller Kina är fokus i hög grad på det som Rebas efterlyser: tortyr, dödsstraff och samvetsfångar. Och det som tas upp i samband med ekonomiska rättigheter handlar om konkreta övergrepp och inte någon ”ytlig globaliseringskritik”:

Several states witnessed periodic protests against acquisition of land and other resources for mining, irrigation, power and urban infrastructure purposes. Such developments were associated with forced evictions, harassment, arbitrary detentions, excessive police force and denial of access to justice.

• In January, 11 adivasis were killed when police fired into demonstrators protesting against the displacement that would be caused by the proposed Tata Steel project in Orissa.

• In April, police used excessive force against activists staging a protest fast in Delhi against displacement caused by the Narmada dam project; some protesters were detained.

Liberaler talar ofta om skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter, men den som blivit skjuten till döds struntar förmodligen i om det var för rätten till ekonomiskt inflytande eller för någon av de rättigheter som liberaler räknar som negativa.

Man kan tycka vad man vill om Amnestys allt bredare arbetsområde, men en av Amnestys styrkor genom åren har varit just det förutsättningslösa arbetet mot människorättskränkningar. Amnesty har kritiserat Kina, Kuba, USA och Sverige när de kränkt mänskliga rättigheter. Och nu när internationella företag påverkar människorättsarbete och när kommersiell eller ekonomisk hänsyn leder till att enskilda människors rättigheter kränks är det helt rätt att Amnesty lägger sig i.

Jag gissar att Rebas och DN:s svar är att globalisering och frihandel gör att alla får det bättre på sikt. Det är en vacker tanke, men man behöver inte leta särskilt länge för att hitta exempel på tvångsarbete, inskränkta rättigheter och diskriminering som en följd av Kinas ekonomiska tillväxt. Det lustiga är att att samma argument känns igen från vänsterhåll, där åtskilliga försvarar Kuba på precis samma grund: det är bättre där nu än förr och på sikt kommer allt bli bra. I båda fallen finns en stor blind fläck för övergrepp på de mänskliga rättigheterna, och i stället sätter man sin tro till Castro respektive globalisering.

Faktum är att en av de få direkta referenserna till globalisering i förordet handlar om USA:s tortyrflygningar och hemliga fångläger. Vi får hoppas att det inte är den sortens globalisering som Rebas ställer sig bakom.

Skjut fler journalister

3 maj 2007

Idag var det pressfrihetens dag. Fler journalister än någonsin sitter fängslade eller har dödats i sitt arbete. Svenska journalister uppmärksammar allt från källskydd till demokrati. Allt mycket hedervärt.

Men något märkligt sker när journalister angrips i världen. Ta ett land som Eritrea, bara ytterligare ett i raden av afrikanska länder som är inblandade i svårbegripliga krig med grannarna, med diktatorisk regering och mörka framtidsutsikter. Ett land som faller utanför all mediabevakning.

Men fängsla en svensk journalist och genast skrivs det långa texter om situationen i Eritrea, hur viktigt det är med medias arbete för demokrati och allt annat som i normala fall aldrig kvalar in på nyhetssidorna enligt normal nyhetsvärdering.

Man behöver inte ens gå så långt som Eritrea för att hitta exempel. När det diskuteras övervakning av hela svenska folket upprörs journalister främst över att meddelarskyddet undergrävs.

Elektronisk övervakning av alla svenska medborgare eller eventuellt spioneri på någon av de fåtaliga redaktioner som fortfarande ägnar sig åt undersökande journalistik? Klart det sistnämnda är viktigare. I journalisters ögon åtminstone, för närhetsprincipen fungerar nämligen också så att journalister gärna skriver om sånt som drabbar journalister.

Så för den som vill få sin fråga uppmärksammad i media finns det alltså en bergsäker metod:

Skjut en journalist.

10 enkla steg till fascism

26 april 2007

Naomi Wolf skriver i The Guardian om hur man går från demokrati till fascism, i tio enkla steg. Enligt henne är det följande:

  1. Invoke a terrifying internal and external enemy
  2. Create a gulag
  3. Develop a thug caste
  4. Set up an internal surveillance system
  5. Harass citizens’ groups
  6. Engage in arbitrary detention and release
  7. Target key individuals
  8. Control the press
  9. Dissent equals treason
  10. Suspend the rule of law

Revolutioner och maktövertagande diskuteras förvånansvärt ofta i amerikansk politik – antingen för att USA grundades genom väpnad revolt, eller för att landet varit inblandat i en lång rad regimskiften i andra länder – och Naomi Wolf är inget undantag:

As difficult as this is to contemplate, it is clear, if you are willing to look, that each of these 10 steps has already been initiated today in the United States by the Bush administration.

Nu kan man tycka att Wolfs beskrivning är överdrivet alarmistisk, men exemplen hon nämner är tillräckligt väldokumenterade och omfattande för att tendensen ska oroa. Det är betydligt svårare att beskriva Clintons eller Bush d.ä.:s år vid makten på samma sätt, även om mycket av infrastrukturen redan fanns där.

Den amerikanska demokratin är betydligt starkare än Wolf vill göra gällande, och eftersom Bush har mindre än två år kvar vid makten så är det tveksamt hur mycket handlingsutrymme han har, och hur mycket han kan fortsätta driva utvecklingen.

Men Wolf har helt rätt i att diktatur inte införs över en natt. Och det är skrämmande nog att över huvud taget behöva fundera över var man drar gränsen till fascism när man diskuterar president Bushs politik.

The Guardian: Fascist America, in 10 easy steps

Hur tänker en torterare?

7 mars 2007

Stanford Prison Experiment

Stanford Prison Experiment

Stanley Milgrams forskning om lydnad tillhör de mest tongivande experimenten som gjorts inom psykologi under 1900-talet. Och det med rätta: Milgram visade att vi inte besitter någon inneboende godhet, utan lätt kan fås att påtvinga andra smärta så länge en auktoritet säger åt oss att göra det. (En kort sammanfattning finns hos PsyBlog.)De flesta av oss föreställer sig nog att vi i samma situation som torterarna i Abu Ghraib skulle handlat annorlunda. Vi skulle inte stått där skrattandes framför halvnakna fångar med ögonbindlar, och istället för att ta foton skulle vi tagit upp saken med våra överordnade. För den sortens ondska krävs väl en inneboende sadism, en perverterad kultur, eller yttre tvång?

Men då lurar vi oss själva.

För vad Milgram visade var att fullt normala studenter med minimala påtryckningar var villiga att ge dödliga elchocker till andra människor. Mysteriet med torterare i Irak, Chile, Tyskland eller vilka andra platser som helst är inget mysterium: att påtvinga andra människor smärta, eller till och med döda dem, är just vad de flesta av oss skulle göra i samma situation. Ondskan är banal.

Det är också precis vad Chicago Readers långa artikel om Tony Lagouranis visar. Han är en före detta tolk och förhörsledare från den amerikanska armén som nu berättar om sina upplevelser i Irak och Abu Ghraib. De som ledde förhören var inga monster, utan högst vanliga amerikanska medborgare. Det är också det som gör Abu Ghraib skrämmande, för det visar att de flesta av oss skulle göra precis samma sak i samma situation. Visserligen kom order uppifrån, visserligen var det en pressad situation där soldaterna dagligen kunde få se sina vänner dödas eler skadas, och visserligen fanns vissa regler och gränser, men i slutänden betedde sig torterarna i Abu Ghraib precis som förväntades av situationen. När detta kombinerades med (en delvis medveten) brist på kontroll från utomstående, en känsla av att man behövde ta i med hårdhandskarna mot en ny fiende, och inga konsekvenser för den som följde reglerna ledde detta till Abu Ghraib.Philip Zimbardo, en av de ledande forskarna på auktoritet och upphovsmannen till “The Stanford Prison Experiment”, kommer snart ut med en bok på ett liknande tema: The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil. Han har i en artikel på PsyBlog sammanfattat tio lärdomar från Milgrams forskning.

Det är lätt att se parallellerna mellan dessa och vad som hänt i Irak och Aghanistan. Från nummer 1, “prearranging some form of contractual obligation” (i form av militär disciplin och anställningsavtal), till nummer 10, “Offering a ‘big lie’” (kriget mot terrorismen)

Mest förvånande är att soldaterna insåg att många av fångarna var oskyldiga (så många som 70-90% enligt en rapport från Röda korset) och att många av deras uppgifter antingen var felaktiga eller vilseledande (som hur många av motståndsmännen som kom från utlandet, baserat på så lösa grunder som i vilket land böcker var tryckta) och ändå fortsatte. Men eftersom ingen av de inblandade – förutom irakierna – behövde ta konsekvenserna av sitt beteende fortsatte de. Brist på återkoppling och information, oavsett om det gäller soldater, journalister eller forskare, har lätt den effekten, speciellt när det gäller att handla för ett högre mål.

Så vad ska man göra om man vill undvika att samma sak händer igen? Efter att bilderna från Abu Ghraib kommit ut försvarade vissa personer USA med att detta inte kunde räknas som tortyr, och att kriget mot terrorismen krävde dessa medel. I det första har de fel, eftersom psykologisk tortyr har minst lika stora konsekvenser som fysisk tortyr (och pressen har knappast bilder på allt som skedde i vare sig Abu Ghraib eller Afghanistan). Men det andra argumentet pekar på att man alltid bör vara på sin vakt när folk börjar tala om att vissa mål rättfärdigar tvivelaktiga metoder.

Så hur tänker en torterare? På samma sätt som vi andra.

UPPDATERING: Zimbaro uttalade sig i samma ämne tidigare i veckan när han höll sitt avskedstal på Stanford:

Zimbardo said [that the] abuses committed by Army reservists at Iraq’s Abu Ghraib prison weren’t isolated incidents by rogue soldiers. Rather, sadism was the inevitable result of U.S. government policies that condone brutality toward enemies, he said.

Individual military personnel — those who stripped prisoners and leashed them like dogs — are only as culpable as the people who created the overall environment in which the soldiers operated, Zimbardo told undergraduates enrolled in Introductory Psychology.

Chicago Reader: Confessions of a torturer
The Situationist: Situational Sources of Evil, part III
PsyBlog: Stanley Milgram: Obedience To Authority Or Just Conformity?
New Scientist: Psychological torture ‘as bad as physical torture’
The Economist Blog: Trailing the truth
SF Gate: ”Psychology of evil” professor delivers final Stanford lecture

Principfrågor

7 november 2006

Så snart någon säger ”Jag är mot dödsstraff, men…” så vet man vad som kommer att följa, nämligen ett mer eller mindre genomtänkt argumenterande för att vissa människor ska dödas i lagens namn.

Föga förvånande har samma åsikt framförts i samband med rättegången mot Saddam Hussein. Gudmundson tar avstamp i Groucho Marx citat ”om du inte gillar mina principer så har jag andra” och argumenterar att ”olika situationer kräver kanske olika principer.”

För att återupprepa min kommentar på Gudmundsons blogg: ”Det är ju lätt att ha principer om man överger dem så snart de är obekväma. Säger man att man är mot dödsstraff, men tycker det är okej att avrätta Saddam Hussein så är man inte mot dödsstraff. Man är för det. Men det låter väl inte lika bra.” Håkan Jacobson kommer med liknande argument.

Själv tycker jag det är löjeväckande att tala högt om sina principer och samtidigt ser dem som ”böjliga”. Men använder man en humorist som moralisk ledstjärna ska man kanske inte bli förvånad när ens moral visar sig vara ett skämt.

Saddam dömd till döden

5 november 2006

Så dömdes Saddam Hussein till döden. Inte särskilt oväntat, men inte mindre beklagligt. Att en demokratiskt vald regering och domstol använder sig av samma metod – dödsstraff – som den föregående diktaturen för att ta hand om sina motståndare är en smula ironiskt, speciellt eftersom många såg invasionen i Irak som ett framsteg för demokrati och mänskliga rättigheter.

En röd tråd i mediarapporteringen kring rättegången har varit de många rösterna för dödsstraff som kommit fram. Dagens inslag i Ekot var inget undantag: gott om glada röster som gladde sig åt att en människa ska dödas.

Amnesty har naturligtvis kritiserat domen. Jinge har också en kommentar.