Archive for the 'media' Category

Skjut fler journalister

3 maj 2007

Idag var det pressfrihetens dag. Fler journalister än någonsin sitter fängslade eller har dödats i sitt arbete. Svenska journalister uppmärksammar allt från källskydd till demokrati. Allt mycket hedervärt.

Men något märkligt sker när journalister angrips i världen. Ta ett land som Eritrea, bara ytterligare ett i raden av afrikanska länder som är inblandade i svårbegripliga krig med grannarna, med diktatorisk regering och mörka framtidsutsikter. Ett land som faller utanför all mediabevakning.

Men fängsla en svensk journalist och genast skrivs det långa texter om situationen i Eritrea, hur viktigt det är med medias arbete för demokrati och allt annat som i normala fall aldrig kvalar in på nyhetssidorna enligt normal nyhetsvärdering.

Man behöver inte ens gå så långt som Eritrea för att hitta exempel. När det diskuteras övervakning av hela svenska folket upprörs journalister främst över att meddelarskyddet undergrävs.

Elektronisk övervakning av alla svenska medborgare eller eventuellt spioneri på någon av de fåtaliga redaktioner som fortfarande ägnar sig åt undersökande journalistik? Klart det sistnämnda är viktigare. I journalisters ögon åtminstone, för närhetsprincipen fungerar nämligen också så att journalister gärna skriver om sånt som drabbar journalister.

Så för den som vill få sin fråga uppmärksammad i media finns det alltså en bergsäker metod:

Skjut en journalist.

Annonser

Ankor, sex och vetenskap

3 maj 2007

Argentine Lake Duck

Popular Science har varje år en artikel om de värsta jobben inom vetenskap. Gissningsvis kan ankpenismätare komma att kvala in på topplistan nästa år, tack vare en artikel om ankors sexliv av Carl Zimmer.

Ankor med 20 cm långa penisar, ankor där penisen växer ut under våren och försvinner under hösten, könsorgan som mest påminner om korkskruvar, och det faktum att 97% av alla ankarter saknar penisar – hela artikeln är sprängfylld med bisarra fakta, allt på solid vetenskaplig grund.

Men mest tankeväckande är något som inte alls handlar om ankor: nämligen det faktum att få forskare brytt sig om ankhonors anatomi, som är minst lika märklig. Uppenbarligen har vetenskapsmännen varit för upptagna med att mäta penisar för att undersöka honorna.

New York Times: In Ducks, War of the Sexes Plays Out in the Evolution of Genitalia
PLoS One: Coevolution of Male and Female Genital Morphology in Waterfowl

Den eviga återkomsten, IV

11 april 2007

Kopieringsskydd, one hit wonders, klagomål på högljudd musik – låter det bekant? Tänk 1907 snarare än 2007.

Phonograph ad

New York Times har en artikel om Thomas Edison och den tidiga grammofoneran och likheterna med dagens värld är många. Grammofonen var ett teknikgenombrott som gjorde det möjligt för vanliga personer att lyssna på musik hemma, något som tidigare varit förbehållet de allra rikaste och som reklamen för Edisons fonograf naturligtvis spelade på. Detta är kanske den mest slående skillnaden: idag är inspelad musik i alla former lika vanligt förekommande som luft, inte minst tack vare bolag som Muzak Corporation.

Annat i artikeln är mer bekant. Edison ansåg att hans eget format var överlägset, och förbjöd försäljningen av en adapter som gjorde att hans skivor kunde spelas på konkurrenterna Victor och Columbias spelare. För att lyssna på Edison-musik krävdes alltså en Edison-spelare: en tidig form av kopieringsskydd (som på sikt var lika framgångsrikt som dagens försök).

Edisons åsikter inskränkte sig inte till det tekniska området. Som chef både för tekniken och skivutgivningen hade han starka åsikter om vilka artister som borde säljas. Jazz – “he dying moan of dead animals”, Rachmaninoff – “a pounder”, och så vidare. Istället föredrog Edison att satsa på okända – och betydligt billigare – artister som enligt den halvdöve Edison var minst lika bra som toppstjärnorna. (Den cyniske ser ett eko av detta i dagens Idol-tävlingar.)

Klagomål på volym låter också bekant för den som känner till dagens ”Loudness wars”: publiken ville ständigt ha “louder and still louder records. (…) anyone who really had a musical ear wanted soft music.”

En sista tröst är att fenomenet med one-hit-wonders inte är någon nyhet, utan redan den tidiga skivindustrin präglades av oförutsägbara hitlåtar och en oförutsägbar smak hos allmänheten. Särskilt mycket har inte ändrats mellan “Boten Anna” och “The Prisoner’s Song”.

New York Times: Edison the Inventor, Edison the Showman

Serier och censur

9 mars 2007

Det var inte helt okomplicerat att producera film på 1930-talet. Många känner kanske till att det i Hollywood fanns ett antal bestämmelser för vad man fick visa och inte visa, den så kallade ”Hays code”. Det var bland annat förbjudet att visa vuxna personer som sov i samma säng, därför alla filmer där gifta par har separata sängar med minst en meter mellan varandra (vilket bedömdes vara det propra avståndet).

Hays code

Mindre känt är att samma sak gällde för serier och animerad film. Där var reglerna ännu hårdare, och det var bland annat förbjudet att visa ouppfostrade barn, nakna bröst (och navlar), framgångsrika brottslingar. Men också ”effiminate men” och sånt som kunde hindra försäljningen till andra länder, så att skämta med Mussolini var också förbjudet.

Orsaken?

We cannot forget that while the cartoon today is excellent entertainment for young and old, it is primarily the favorite motion picture fare of children. Hence, we always must keep their best interests at heart by making our product proper for their impressionable minds. (Leon Schlesinger, Warner Bros)

Cartoonbrew har scannat in en artikel ur tidningen Life från 1939. Fantastiska bildexempel på vad som var förbjudet och vad som var tillåtet, inklusive före-och-efter-bilder på kossor med kläder, mindre nakna sjöjungfrur och annat.

Cartoonbrew: Hollywood Censors Its Animated Cartoons

(När USA väl gick in i andra världskriget övergavs all hänsyn till andra makter, och till exempel Disney producerade flera antinazistiska animationer. Och än i dag är sånt som nakna bröst problematiskt i amerikansk television.)

Ett ord betyder så mycket

5 november 2006

Dick Erixon anklagar svenska medier för att stödja odemokratiska krafter genom att kalla antifascister antifascister:

Det är att klart och tydligt för såväl extremisterna som läsarna visa att tidningen stöder deras våldsaktioner.

Skrämmande. Jag har hittat liknande bevis för att DN också stöder Sverigedemokraterna, eftersom de kallar dem ”Sverigedemokrater” trots deras ofta odemokratiska metoder – ett tydligt ställningstagande från redaktionen för sd!