Historien upprepar sig inte, men den rimmar. I alla fall om man får tro Mark Twain. Ingenstans är detta så tydligt som i populärkultur: tidigare generationers artister rör sig i ett kretslopp mellan hög- och lågstatus; de som varit självklara på förstasidorna på alla de rätta tidningarna förpassas till den kollektiva glömskan, och tvärtom, de bespottade blir plötsligt nämnda i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Exempel: var är The Strokes idag? Är det någon dansmusiker eller DJ som inte lyssnar (och säger sig alltid ha lyssnat på) Nitzer Ebb? Åtminstone tills kretsloppet snurrat ytterligare ett halvt varv, och The Strokes återigen befinner sig i rampljuset.
New York Magazine har en artikel som (bland annat) tar upp detta:
No wonder Grups like today’s indie music: It sounds exactly like the indie music of their youth. Which, as it happens, is what kids today like, too, which is why today’s new music all sounds like it’s twenty years old. And thus the culture grinds to a halt, in a screech of guitar feedback.
I regel tar cykeln runt 20 år. 1980-talet visar sig just nu i såväl mode som i musik. Syntpop var under en lång tid en obskyr angelägenhet för en armé svartklädda syntare, men plötsligt är The Knife ett av de allra hetaste banden, tillsammans med en rad andra band som inte skulle varit fel ute på Trackslistan 1987. (En intressant parallell med The Knife är att de använder sig av förhållningssätt till media som var vanliga under 1980-talet: masker, ansiktslöshet, spel med identiteter, multimediaprojekt, och så vidare. Strategier som påminner om Laurie Anderson eller Front 242, eller om den tidiga technoscenens anonymitet.)
20-årscykeln förklarar reggae och dubs populäritet under 1990-talet (och observera att även de största reggaevänner i regel bara lyssnade på rootsreggae producerad 1978 eller tidigare), likaså krautrockens korta återkomst.
Det finns naturligtvis undantag, både i form av artister som lyckas hålla sig kvar i rampljuset år ut och år in, och i form av genrer som lever sitt eget liv vid sidan om populärkulturen. Punk, hårdrock, jazz, folkmusik och annat finns där som kulturella stapelvaror vid sidan om veckans trend.
David Nessle kommer med en analys om orsakerna:
Det räcker inte med ekonomiska motiv för att förklara denna närmast psykotiska ungdomskult — jag misstänker att det är fyrtio- femtio- och sextiotalistgenerationens panik för att bli gamla som spökar. Deras vägran att inse att det inte längre är riktigt klädsamt för dem att försöka klä sig som Snoop Dog.
Inga tecken pekar på att den här trenden inte skulle fortsätta. Snart kan vi alltså vänta oss att triphop, grunge och tidig dansmusik återkommer och att enkla syntslingor och svartvita kläder försvinner. Och Mark Twain hade rätt: det är sällan exakt samma fenomen som återkommer, utan snarare något som rimmar. I en allmänkulturell motsvarighet till minnesförlust försvinner de värsta excesserna – som 80-talets vurm för pastellfärger och schlagermusik – och ersätts med något som är mer anpassat till rådande smak. Det är sällan de största namnen som återupprättas. Joy Division snarare än Gary Numan, Nitzer Ebb snarare än Depeche Mode. Kan vi alltså vänta oss Tricky snarare än Massive Attack, LFO snarare än 2 Unlimited?
Kulturell återvinning har alltid förekommit, men frågan är vad som händer när vi åter närmar oss 1990-talet och senare? Finns det tillräckligt mycket nytt kulturellt material att bygga nya genrer från, eller har vi hamnat i en kulturell rundgång där populärkulturen likt Ouroboros äter sin egen svans? Pop Will Eat Itself hade kanske mer rätt än de trodde.
New York Magazine: Up with Grups
David Nessle: Den vilda jakten på “De unga vuxna”
false messiah 
Lämna en kommentar