Archive for the 'kultur' Category

Länkdump 10 januari 2008

10 januari 2008

Länkdump 10 januari
(överblivet julgodis och annat)

Old Soviet Christmas card collection

the nonist: Fa la la la la

Audiolemon: Santa Claus conquers The Martians

Guardian: The Locked Room Mystery mystery
Julnovell om ”The Locked Room Mystery mystery” av Jasper Fforde

Mind Hacks: Kids’ letters to Santa as advertising psychology study
”The Relationship Between Television Advertising, Children’s Viewing and Their Requests to Father Christmas.”

BLDGBLOG: Religion by satellite
”Australian artists The Glue Society have put together a series of altered satellite views showing what certain Biblical events would have looked like if seen via Google Earth.”

Reuters: Come to Jerusalem, see the messiah
”For some who come on a visit, the religious energy is enough to make them recite scriptures on the street or claim to be King David or Jesus.

The phenomenon is known as the Jerusalem Syndrome, though psychiatrists disagree whether it can affect otherwise healthy people, or causes only those predisposed to psychoses to believe they have seen the Messiah.”

New York Times: St. Nick in the Big City
”There may be more icons surviving for Nicholas alone than for all the other saints of Christendom put together. So what happened to him? Where’s the fourth-century Anatolian bishop who presided over gift-giving to poor children? And how did we get the new icon of mass consumerism in his place?”

Ars Technica: US and UK have become ”endemic” surveillance societies

Youtube: The BRAICIN
Do-it-yourself-dator-hjärn-interface, i några få enkla steg. (via Omnibrain)

Youtube: Richard III
”Peter Sellers doing his version of Laurence Olivier’s version of ‘Now is the winter of our discontent’ through The Beatles’ ”A hard day’s night” version.”

3QD: The Peace Process Delusion
”A serious pandemic of delusion is gripping the world. Ground Zero for the spread of this scourge was in Annapolis, Maryland in late November. Within hours, millions of otherwise intelligent people started exhibiting the symptoms of this horrible affliction: uncontrollable optimism, abrupt failure of reasoning, oblivious disregard of reality, and a deeply religious faith in a fictional ‘Peace Process’ that will be the New Messiah that will deliver the world from all evil.”

3QD: Kant Attack Ad
”Don’t blame me, I voted Nietzsche”

Guardian: Enemies of thought
”It is probably the most negative book review ever written. Or if there is a worse one, do let me know. ‘This book runs the full gamut from the mediocre to the ludicrous to the merely bad,’ begins Colin McGinn’s review of On Consciousness by Ted Honderich. ‘It is painful to read, poorly thought out, and uninformed. It is also radically inconsistent.'”

FSM: FSM’s Second Annual ‘America’s Most Dangerous College Courses’
”The professor doesn’t use his course just to brainwash his students into the thrills of Socialism and Communism; he uses his course to routinely demean conservatives. Dreier orders students to read far Left publications like The American Prospect.”

10 Zen Monkeys: Miracles
”I can give you, as a 10-year veteran, my five counter-intuitive and probably immoral success secrets.

1. Self promote

2. Steal

3. Don’t Lie

4. Hate your enemies, but love your rivals.

5. Do less.”

New Yorker: Twilight of the books
”In 1937, twenty-nine per cent of American adults told the pollster George Gallup that they were reading a book. In 1955, only seventeen per cent said they were. Pollsters began asking the question with more latitude. In 1978, a survey found that fifty-five per cent of respondents had read a book in the previous six months. The question was even looser in 1998 and 2002, when the General Social Survey found that roughly seventy per cent of Americans had read a novel, a short story, a poem, or a play in the preceding twelve months.”

New Yorker: The Conciliator
Lång New Yorker-profil om Barack Obama.

London Review of Books: Cityphilia
”A well-run bank is a machine for making money. The basic principle of banking is to pay a low rate of interest to the people who lend money, and charge a higher rate of interest to the people who borrow money.”

Smashing Magazine: Innovative Designs and Devices

Annonser

Svordomar

30 oktober 2007

Stroop effect swear words

Jävligt bra artikel om svordomar av Steven Pinker. Allt från lingvistik, psykologi och amerikanska högsta domstolen tas upp.Och som är fallet med nästan alla evolutionsbiologiska skribenter finns det en definitiv tro på sex och gener som förklaring till allt som underton i artikeln, men som svensk undrar man naturligtvis hur våra mer religiöst färgade svordomar passar in i Steven Pinkers förklaringsmodell.

The New Republic: What the F***? Why We Curse

Sex, lögner och nätvideo (och musik) (länkdump 9 september)

9 september 2007

Midwest Teen Sex Show
Roligaste utbildningsprogrammet på länge. Varför gör aldrig UR något liknande? (från Boing Boing)

denialism: Who’s Afraid of Gay Incestuous Monkey Sex?
Inlägg på ScienceBlogs om vad man får och inte får skriva i sina vetenskapliga artiklar om man vill få statligt forskningsstöd.

Piratbion: Finlands sak är vår!
Finlands censur av film är kriminellt underrapporterat i dessa tider av ambassadprotester. Bästa postironiska politiska blogginlägget i år?

Lessig: On Clinton and lobbyists
Lawrence Lessig lämnade upphovsrättsdebatten för att istället arbeta mot korruption, och än så länge är det samma höga klass på inläggen och analysen. När media mest rapporterar om hur stora summor de amerikanska presidentkandidaterna samlat in är det skönt att läsa någon som försöker förstå vad det kan innebära i praktiken.

Länken till MAPLight bör inte missas heller. Vem gör något liknande för Sverige och EU?

Bad Science: Imaginary Numbers, Pink, pink, pink, pink. Pink moan.
Korruption förekommer inte bara i politiken: Guardians vetenskapsjournalist Ben Goldacre visar hur det går till när ytterligare en studie av typen ”vetenskapliga undersökningar visar att Jessica Alba har den sexigaste gångstilen” blir publicerad i media.

Den andra artikeln totalsågar studien om att kvinnor föredrar rosa (uppmärksammad också i svenska media). (När till och med Slashdot reagerar vet man att det är dålig forskning.)

NYT: Sleights of Mind
Intressant men ganska innehållslös artikel om magi och psykologi.

SlateV: How smart are chimps?
Har chimpanser bättre korttidsminne än människor? Imponerande video, oavsett om det är sant eller inte.

AP: Scientology Faces Criminal Charges
Bäddat för intressanta förvecklingar. Scientologerna brukar ofta vinna i domstol, men hittills har inte europeiska domstolar visat sig särskilt vänligt inställda. (Trots eller tack vare katolska kyrkan? – det är ju också en organisation som kombinerat krass kapitalism med religiös tro.)

Design Observer: Why Design Won’t Save the World
En kritisk recension av Design for the other 90%, en utställning av design för tredje världen. Det mesta David Stairs skriver verkar stämma in på alla större rädda världen-projekt.

10 Zen Monkeys: The NoSo Project
Tröttnat på alla artiklar om Facebook? Gå med i NoSo istället.

NYT Magazine: The Music Man
Lysande artikel om Rick Rubin som med Jesus/hippie-lik uppsyn ska försöka rädda Sonys musikförsäljning. Obligatorisk läsning för den som är intresserad av musikbranschen och dess framtid. (Ars Technica och Lefsetz Letter kommenterar också, den senare på omisskännligt manér.)

Star Trek vs Steve Reich

13 juli 2007

Det slutgiltiga beviset på att Steve Reich blivit mainstream? Inte Polar-priset, utan en kombination av YouTube och Star Trek. (Och det finns fler lager: Orbital använde sig av samma sak på ett av sina album.)

Gå till Create Digital Music på länken ovan och sätt igång båda videofilmerna samtidigt. Avantgardeminimalism 2.0!

Länkdump 2 juli

2 juli 2007

 

CIA Brainwashing report

CIA: Freedom of Information Act Search Engine
Det gömmer sig mycket godis i CIA:s nyöppnade arkiv. Från favoriter som Iraq’s continuing programs for weapons of mass destruction och CIA and Guatemala assassination proposals 1952-1954 till USSR: Media report multitude of ufo sightings. Nyfiken på vad de skrivit om Sverige? Klicka på länken ovan.

Danah Boyd: Viewing American class divisions through Facebook and MySpace
Nätantropologen Danah Boyd skriver om socialt beteende, klassklyftor, estetik och beteende på MySpace och Facebook. Läsvärt för den som någonsin besökt en MySpace-sida.

The New Republic: Reshuffling the deck chairs on the National Review cruise (gratis registrering krävs)
Underhållande reportage om vad som sägs och tänks på en kryssning för ultrakonservativa:

I adjust and stiffly greet the first man I see. He is a judge, he tells me, with the craggy self- important charm that slowly consumes any judge. He is from Canada, he declares (a little more apologetically), and is the founding president of ”Canadians Against Suicide Bombing.” Would there be many members of ”Canadians for Suicide Bombing?” I ask. Dismayed, he suggests that yes, yes there would.

London Review of Books: Our Second Biggest Mistake in the Middle East
Lång essä/bokrecension om situationen i Israel/Palestina. Nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till striderna mellan Fatah och Hamas nyligen.

New York Times: Kiss and make up – Reading Judas
Jag har skrivit om Judas-evangeliet tidigare. Nu har Reading Judas kommit ut och New York Times har en lång och tankeväckande recension, både om Judas roll i evangelierna och om martyrskapets betydelse för kristendomen.

The Becker-Posner Blog: Intelligence and Leadership
Richard Posner skriver om att intelligensens betydelse för ledarskap är överskattad, varför så är fallet, och vad som behövs istället:

[I]t may not be possible to use step-by-step, logical reasoning to solve the problems laid at the feet of the occupant of a job like secretary of defense or secretary of state or national security adviser. Such questions as what to do in Vietnam or what to do in Iraq do not lend themselves to rigorous analysis because there is not enough information to analyze. Intelligence is not designed for coping with situations that are not complex, but rather are profoundly uncertain. Having great information-processing skills is not worth a lot if you have no reliable information.

(från Kommenterat)

Virtuosen och tunnelbanan

8 juni 2007

WP Joshua Bell

Vad händer om man tar en världsberömd violinist, utrustar honom med en ovärderlig Stradivarius och en repertoar hämtad från den västerländska musikens mästerverk, och låter honom spela i Washingtons tunnelbana? Detta var precis vad Washington Post gjorde tidigare i år: den geniförklarade solisten Joshua Bell iklädde sig rollen som gatumusikant och spelade en timme under morgonrusningen i tunnellbanan, tre dagar efter han spelat för fulla hus i Bostons .

Så vad händer när en musiker som i normala fall kan begära $100 eller mer per lyssnare spelar anonymt för stressade kollektivtrafikresenärer? Inga kravaller, ingen uppståndelse, sammanlagt $32 i gåvor och en handfull lyssnare av de tusen personer som passerade under timmen han stod där, och totalt en person som kände igen Joshua Bell.

Det här är säkert välbekant, för storyn har plockats upp i en lång rad bloggar och diskuterats ur alla tänkbara perspektiv, från att Joshua Bell är en usel gatumusikant, att detta pekar på amerikaners brist på smak, att det beror på klassfrågor, att det visar hur kontextberoende konst är, betydelsen av marknadsföring, att barn är de enda som ser skönheten i vardagen, och så vidare.

Google har i skrivande stund 16700 träffar på “Pearls before breakfast” + “Washington Post”. Alla från vetenskapsbloggare och ekonomer till riskkapitalister och futurister har kommit med kommentarer. Men frågan är varför just den här artikeln fått sån uppmärksamhet? Artikelförfattaren, Gene Weingarten, skriver:

This story got the largest and most global response of anything I have ever written, for any publication…With little or no elaboration, more than 100 readers so far have told me that this story made them cry.

Frågan är varför just denna artikel fått ett sådant genomslag? Något i den måste ha slagit an ett ackord bland läseskaran, och det finns flera tänkbara förklaringar. Artikeln innehåller trots allt kändisskap, pengar och värdet av konst, en toppklassig konstnär i konkurrens med gatumusiker, dessutom mitt i kollektivtrafikens morgonrusning, en situation som de flesta förmodligen upplevt.

Hela upplägget påminner faktiskt mer om en saga än en vanlig artikel i pålitligt konservativa (i alla bemärkelser) Washington Post. Vi har den gudabenådade musikern, en kändis som inte blir igenkänd, allmänheten som inte känner igen en stor skatt när den finns framför näsan på dem, barnet som är den enda som korrekt uppfattar situationen – alla klassiska dramatiska situationer som skulle kunna vara hämtade från H C Andersen. Och precis som alla bra historier är det svårt att säga vad sensmoralen är. För när man tittar närmare på varje detalj upplöses den i sin motsats: kändisen visar sig vara okänd, genialisk musik blir både ignorerad och uppmärksammad och så vidare.

Det är förmodligen just denna resonansbotten av möjliga tolkningar som gjort att artikeln fått tusentals kommentarer. Alla har kunnat läsa in sin egen betydelse av Joshua Bells framträdande, och se vad de själva vill.

Detta är effekten när man serverar pärlor till frukost: visa mig vad du skrivit om artikeln och jag ska säga dig vem du är.

Washington Post: Pearls before breakfast

Den eviga återkomsten, III

15 januari 2007

Historien upprepar sig inte, men den rimmar. I alla fall om man får tro Mark Twain. Ingenstans är detta så tydligt som i populärkultur: tidigare generationers artister rör sig i ett kretslopp mellan hög- och lågstatus; de som varit självklara på förstasidorna på alla de rätta tidningarna förpassas till den kollektiva glömskan, och tvärtom, de bespottade blir plötsligt nämnda i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Exempel: var är The Strokes idag? Är det någon dansmusiker eller DJ som inte lyssnar (och säger sig alltid ha lyssnat på) Nitzer Ebb? Åtminstone tills kretsloppet snurrat ytterligare ett halvt varv, och The Strokes återigen befinner sig i rampljuset.

New York Magazine har en artikel som (bland annat) tar upp detta:

No wonder Grups like today’s indie music: It sounds exactly like the indie music of their youth. Which, as it happens, is what kids today like, too, which is why today’s new music all sounds like it’s twenty years old. And thus the culture grinds to a halt, in a screech of guitar feedback.

I regel tar cykeln runt 20 år. 1980-talet visar sig just nu i såväl mode som i musik. Syntpop var under en lång tid en obskyr angelägenhet för en armé svartklädda syntare, men plötsligt är The Knife ett av de allra hetaste banden, tillsammans med en rad andra band som inte skulle varit fel ute på Trackslistan 1987. (En intressant parallell med The Knife är att de använder sig av förhållningssätt till media som var vanliga under 1980-talet: masker, ansiktslöshet, spel med identiteter, multimediaprojekt, och så vidare. Strategier som påminner om Laurie Anderson eller Front 242, eller om den tidiga technoscenens anonymitet.)

20-årscykeln förklarar reggae och dubs populäritet under 1990-talet (och observera att även de största reggaevänner i regel bara lyssnade på rootsreggae producerad 1978 eller tidigare), likaså krautrockens korta återkomst.

Det finns naturligtvis undantag, både i form av artister som lyckas hålla sig kvar i rampljuset år ut och år in, och i form av genrer som lever sitt eget liv vid sidan om populärkulturen. Punk, hårdrock, jazz, folkmusik och annat finns där som kulturella stapelvaror vid sidan om veckans trend.

David Nessle kommer med en analys om orsakerna:

Det räcker inte med ekonomiska motiv för att förklara denna närmast psykotiska ungdomskult — jag misstänker att det är fyrtio- femtio- och sextiotalistgenerationens panik för att bli gamla som spökar. Deras vägran att inse att det inte längre är riktigt klädsamt för dem att försöka klä sig som Snoop Dog.

Inga tecken pekar på att den här trenden inte skulle fortsätta. Snart kan vi alltså vänta oss att triphop, grunge och tidig dansmusik återkommer och att enkla syntslingor och svartvita kläder försvinner. Och Mark Twain hade rätt: det är sällan exakt samma fenomen som återkommer, utan snarare något som rimmar. I en allmänkulturell motsvarighet till minnesförlust försvinner de värsta excesserna – som 80-talets vurm för pastellfärger och schlagermusik – och ersätts med något som är mer anpassat till rådande smak. Det är sällan de största namnen som återupprättas. Joy Division snarare än Gary Numan, Nitzer Ebb snarare än Depeche Mode. Kan vi alltså vänta oss Tricky snarare än Massive Attack, LFO snarare än 2 Unlimited?

Kulturell återvinning har alltid förekommit, men frågan är vad som händer när vi åter närmar oss 1990-talet och senare? Finns det tillräckligt mycket nytt kulturellt material att bygga nya genrer från, eller har vi hamnat i en kulturell rundgång där populärkulturen likt Ouroboros äter sin egen svans? Pop Will Eat Itself hade kanske mer rätt än de trodde.

New York Magazine: Up with Grups
David Nessle: Den vilda jakten på “De unga vuxna”